Namnsdagarna har sitt ursprung i den kristna traditionen och den katolska kyrkans martyrologium. Namnsdagarna var en lista på helgon eller martyrer och namnsdagsfirandet var till deras ära, denna lista kallas namnlängden eller namnsdagslängden. På 1600-talet började själva firandet av namnsdag bli vanligare, från början endast bland hov och adel men senare blev det även vanligare hos allmänheten. När almanacksprivilegiet upphörde började Esselte Almanacksförlag att arbeta fram en ny reform av namnsdagslängden. En modernisering ansågs nödvändig och mottot blev ”1 000 namn att fira” vilket innebar ca. tre namn per dag. Namnen från 1901 års förändring behölls i princip som första namn och därtill lades ytterligare två nya namn per dag. År 1986 infördes den nya namnsdagslängden av Esseltes. Esseltes kom dock med en ny namnlängd 1993, efter många års kritik, där förändringen i huvudsak var två namn per dag istället för tre. Problematiken var att olika almanacksförlag använde olika namnsdagslängder. Parallellt med dessa namnlängder levde även den gamla kvar från 1901 med bara ett namn per dag. Behovet blev tydligt för en officiell standard av namnsdagslängden för samtliga svenska almanackor. Idag firar vi namnsdag på olika sätt. En del väljer att uppvakta ordentligt medan vissa väljer att inte uppmärksamma det alls. Vi hoppas denna fina tradition ska leva vidare och hoppas på ett fortsatt firande av svenska namn och namnsdagar.
I de katolska länderna ser det lite annorlunda ut, där bygger de s.k. namnsdagslängderna på en lista som utges av Vatikanen, den har sitt ursprung i något som heter Calendarium Romanum Generale. Idag finns även namnsdagstraditionen i ortodoxa kyrkor, och i den romersk- katolska världen.
Från 1700-talet ändrades namnsdagslängden i Sverige och Finland där fler profana namn infördes, först o främst från kungahuset.
Under 1800-talet hade namnsdagsfirandet blivit vanligare och då blev även firandet av kungars namnsdagar populärt i städerna. På den tiden uppmuntrade även kyrkan namnsdagsfirandet och namnsdagspresenter blev allt vanligare men detta mestadels för att motverka födelsedagsfirandet, något som kyrkan då ansåg vara en hednisk sedvänja.
Nu har Kulturvårdande institutionerna i landet utifrån detta enat sig om en namnsdagslängd för 2000-talet. Den ska leva upp till krav på såväl omsorg om kulturarvet som anknytning till ett levande namnbruk. Namnsdagslängden har utarbetats av en grupp företrädare för akademierna, namnforskningen, språkvården, folklivsforskningen, den kyrkliga traditionen och de almanacksutgivande förlagen. Svenska Akademien, Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademin och Språk- och folkminnesinstitutet i Uppsala har tagit på sig uppdraget att som Namnlängdskommittén förvalta namnlängden/namnsdagslängden framåt. Se vår egen Svenska Namnsdagar.
Namnsdag har vi haft en längre tid i Sverige men varför har vi det och varför har vi namnsdagsfirande? Läs mer här under.
Namnsdag och svenskt namnsdagsfirandet är en fin tradition där man kan ge bevis på uppskattning och det ger tillfälle att uppvakta en person man bryr sig mycket om. Men varför firar vi namnsdag i Sverige? I större delar av Europa firar man inte namnsdag och man vet heller inte vad namnsdag är för något. I Sverige och Finland, samt i ett flertal länder i östra delar av Europa, inklusive Grekland. I övriga Europa är namnsdagsfirande dessvärre sällsynt.
År 1901 genomfördes en omfattande förändring av namnsdagslängden som då moderniserades och anpassades till rådande skick. Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) var allenarådande vid denna tid. KVA’s almanacksprivilegium upphörde år 1972 och då uppfattades namnsdagslängden inte längre som något officiellt. Detta resulterade i flera konkurrerande namnsdagslängder.